Katinka - La Vraie

Utanför fönstret piskar en vågrät regnvägg träden i form efter en - svenskt sett - jämförelsebart lång värmeperiod. Se så, hösten kommer... sluta se så somriga och glada ut!!! Det blåser ikapp med ljudet av bilar nedanför på Birkavägen. Det är en kakafoni av bilar, blåst och vatten. Allt låter likadant medan de - separat - ter sig så olika...



Jag kommer på mig själv att drömma om en mörk eftermiddag med djup snö utanför de mörka fönstren... men man ser inte snön. Fönstren är så svarta att man endast ser sitt ansikte som simmar i en liten pöl av gult ljus från stearinstumparna som flackande brinner på bordet. Jag själv sitter med en stor, tung och mjuk tröja med knäna långt uppdragna och tårna varsamt undanstoppade från kylan utanför. I mina händer kupar jag en stor öronlös kopp. Det stiger en dammig liten virvel av ånga i halvmörkret.

Jag är ensam i rummet. Jag är ensam i bostaden. Jag är ensam i skogen. Jag är ensam i staden. Det finns ingen annan än jag. Jag är ensam. Det finns älgar i skogen. Det finns tysta sovande vinterfåglar i träden. Det tassar runt en räv i snön och tittar nyfiket på huset. Kan det bo någon här månntro?

Jag sitter ensam tittar ut genom fönstret... men det är bara mig själv jag ser.