Katinka - La Vraie

Sydney 2006 - november

Helenas mamma var i Australien och jag skulle följa med Helena till flygplatsen för att möta henne. Vi flög i ett plan dit men så plötsligt såg vi konturerna av Sydney! Vi var på väg till Sydney. Vi blevöverraskade men iaf jag blev skitglad.

Mina tankar: "Oj, betalade Helenas mamma en flygbiljett till Sydney åt mig (mellan 6- och 10 tusen)?", "YES! Jag har en ursäkt att ha försvunnit från jobbet!!" och "Hur kommer jag hem... äh, vem bryr sig!?"

Iaf så - hur nu det gick till - landade vi med planet på en båt som skulle ta oss in till Sydney harbor. Vi gick mot några biljettluckor som jag sa att det var samma som förra ggn... vilket är omöjligt eftersom jag aldrig åkte båt i Oz. Helena höll iaf med. Vi gick in mot en stor matsal (samma som på Galaxy under sjöslaget).

Plötsligt slocknar alla lampor och det hänger ner papper och skyltar och grejer från taket som man går in i hela tiden. Någonstans ifrån blinkar en röd lampa.  Helena blir livrädd och börjar prata fort och skratta nervöst och klamra sig fast vid min arm. Jag försökar prata lugnande men hon slappnar inte av förän vi sätter oss vid ett bord vid nån amerikansk tjej.

Vi sitter och pratar och så somnar jag eller nåt och Helena skrattar med Amerikanskan. Jag vaknar och så sitter de och pratar om nån svans som amerikanskan har på sin mobil. Svansen kan - genom internet - kalla på hennes nycklar. Detta hör några ur besättningen på båten och kommer ditrusande. De frågar - eftersom båten är nedsläckt och stilla - om hon sa att hon kunde nå internet. När de kom fram till att bara svansen kunde göra det och bara för att hitta nycklar gick de. Jag kollade om jag kunde nå internet med min mobil men det kunde jag inte.

Jag somnar igen och när jag vaknar håller Helena och amerikanskan på att resa på sig. "Vad??" säger jag och kollar över till bordet bredvid. Där sitter några tyskar. En av tyskarna - kanske 19 år med brunt vågigt hår - har glott väldigt mycket med ett busigt leende på läpparna. "Jaha!" säger jag och han skrattar lite. Jag går med och så sätter vi oss vid hans bord. Innan jag har satt mig ser jag att han rör sig lite i stolen och Helena dimper ner med huvudet och stirrar ner på sina fötter. Hon ser ut som en 3-åring där hon sitter med huvudet nästan under bordet. Jag skrattar och han ler åt mig. Sedan sätter jag mig.

Ring ring så ringer väckarklockan!!!