Ångestfull rastlöshet
Gick längs gågatan, kunde inte fatta alla glada ansikten. Gråt! Skrik! Riv! Bit! Slå! Bara sparka på nån som ligger!
Göra... göra nåt. Ja, göra nåt. Jag måste göra nåt
Plockar omoget äpple, slänger. Det rullar ut i gatan. Ingen bil kommer. Väntar, ingen bil kommer. Äpplet ligger kvar... helt.
Går hem. Sitter. Pratar på msn. Människor pratar. Så långsamt. De har annat för sig. Har också andra saker för sig. Är på väg att göra dem. Någon skriver. Sitter kvar en stund till. Alla skriver så långsamt.
Reser sig upp. Duschar.
Börjar föna, vill göra frisyr. Orkar inte. Slarvar, blir fult. Klump i halsen. Ful och tjock!
Hybris. Vad göra, vad göra???? Ta fram rockring, prova, lägger ifrån sig. Varmt, unket, fuktigt. Ångrar stora smörgåsar. Surar i soffan. Hjärtat springer varv medan kropp står stilla.
Hopplöshet. Vill göra. Bättre imorgon. Kanske. JO....... kanske...
Min kunskap om livet är begränsad, men ändå fullkomlig.
Jag känner lycka - om än bara genom ett barns ögon.
Jag känner sorg - om än bara ur en skyddad människas perspektiv.
Jag känner ilska - om än mest mot mig själv.
Jag känner irritation - om än mest mot de människor som älskar mig mest.
Jag känner oro - om än mest över min mentala hälsa.
Jag känner ångest - å så väl. Jag skulle kunna säga att han har blivit min andra hälft.
Jag känner mig - om än bara genom mina egna ögon. Jag är den som får ångest när hon ska hitta kläder att ha på sig, när hon ska fixa håret, när hon ska sminka sig, när hon ska ringa ett samtal, när hon får ett sms, när hon ser sig själv i spegeln, när någon rör vid hennes ansikte, när någon...
Har ni någonsin träffat den här tjejen undrar jag.
