Så otroligt vacker
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
Låt mig va
Imorse ville jag bara inte vakna...
Och så sitter man själv där...
... och tycker synd om sig själv för att man är så bortskämd så att man vill ha ut mer av livet. Kanske man ska sälja allt och flytta in i skogen under en sten. Blir man lyckligare då?
Hur som helst måste jag hitta någonting meningsfullt att lägga min energi på. All denna energi som jag varje dag lägger på att älta på dumma skitsaker.
Dumt, dumt, dumt!!!
Vi lever i den värld vi skapat
Riktigt håglös. Ligger kvar i sängen som ett kolli. Känner mig tom idag. Tom, tom, tom.
Stora problem med meningen med livet, du vet! Känner mig så ofantligt liten.
Ensam här i sängen sedan David åkte till jobbet. Har jag legat kvar länge. Inte gjort någonting särskilt. Tänkt. Tänkt.Tänkt.
Inte hungrig på frukost. Inte sugen. Vill inte ha helt enkelt.
Vad ska man göra när det känns så här? När man sitter här på botten. När man har hamnat här av någon anledning.
Man kanske skulle göra som David alltid pratar om. Flytta till Seychellerna eller nåt. Leva för att leva i en miljö där de flesta bara gör just det.
Släppa pressen att leva för att göra, genomföra, tjäna, förverkliga... vara värd någonting. I en värld där det är ett misslyckande att ha ett jobb utan utbildning.
Här är jag... och jag vill inte finnas här just nu. Jag vill inte känna den här pressen. Och jag vill inte bli advokat, läkare, civilekonom eller PR-konsult. Jag vet inte vad jag vill. Och all press gör inte att jag ser klarare.
Det är ingen som egentligen pressar mig ordagrant. Men hela det här samhället ligger som en stor klump av konventioner i bröstet på mig. Och det vill ut. Explodera. Tillintetgöras. JAG VILL tillintetgöra det.
Varje dag. Varje dag får jag reda på fler och fler saker som får mig att känna mig så sorgset besviken på hela skiten.
Folk som spyr ut gifter i miljön. Folk som krigar av helt värdelösa/onödiga anledningar. Folk som hatar annat folk pga ras, sexuell läggning, estetiskt yttre eller pga andra meningslösa olikheter.
Jag är trött på skiten helt enkelt. Trött!!!
Idag vill jag bara ha lite kärlek <3
<3 Nice
Ensam i vardagsrummet
Jag saknar David så sjukt mycket just nu!!!!
Vill bara ha hit honom så han kan hålla om mig för alltid <3
Måste bara säga...
... att en fin dag med fina vänner kan göra underverk. Tack Johan, mamma, Malin, Tobbe och Jenny för att ha vänt min dag. Och särskilt tack till mamma som tog hand om mig som om jag fortfarande var 5 år.
Och trots att jag inte har träffat dig idag - tack David för att du står ut med mina dåliga dagar
<3
Vad gör man när självförtroendet är på andra sidan jorden?
Jag vaknade imorse efter samma ångestfyllda drömmar som alltid nu för tiden.
.
För inte alls så länge sedan läste jag ut en bok. En fantastisk bok. Boken hette Tillsammans är man mindre ensam. Först idag så förstod jag verkligen en sak i den boken. Huvudpersonen talar om att hennes mage är full av stenar. Hon klarar inte ens av att äta för att magen är så full av stenar som hon samlar på sig varje dag.
.
När jag läste det fick jag intrycket att dessa stenar var tunga, vassa, att de skavde och gjorde ont.
.
Nu har jag insett: de skaver inte, men visst gör det ont. De gör så fasansfullt ont att man vill gråta. För imorse insåg jag att min mage är full av de stenarna också. Fast jag skulle inte beskriva dem som stenar utan mer som en massa. Min mage är full av sement och det är inte mycket mer som får plats där.
.
Det är lustigt att några barn i låg- och mellanstadiet hällde ner den där sementen när jag var liten och att alla fina ord i världen inte kan få den att försvinna för gott. Den rinner tillfälligt undan och lämnar plats för den där tillfälliga lyckan. Men så fort någonting går fel (från en relation som blir knackig till att en total främling inte tycker om mig till att jag helt enkelt ser på mig själv och är besviken) så brister vallarna och sementen forsar in för att fylla varje del av mig med meningslös kompakt tomhet.
.
Jag vill inte ha någon frukost. Allt jag äter känns tomt, smaklöst, meningslöst. Men var inte orolig, för jag äter ändå. Men just nu känns det tungt. Det känns så sjukt att några barn till viss del har förstört mitt liv och min chans att vara lycklig.
.
Jag drömde om en gammal vän också som jag fortfarande håller av mycket. Jag sa upp kontakten med henne för hon fick mig att må dåligt. Hon var min bästa vän när vi var yngre och även hon fick mig att må dåligt. Sa åt mig vad jag skulle göra och kunde säga elaka saker till mig utan efterföljd. Ett tag efter gymnasiet sa jag äntligen nej och sedan dess har jag inte velat träffa henne.
.
Stockholmseffekten kanske, men jag önskar att jag kunde få se att hon hade det bra. Jag saknar henne och vet att hon innerst inne under sin osäkerhet är en fin människa som bara har blivit skadad av barns elakheter precis som jag och dessutom var(är?) otroligt bortklemad (inte som jag).
.
Jag hoppas att jag någonstans kan hitta min styrka som jag tappade för mycket mycket länge sedan. Jag vet inte om jag någonsin har haft den. Hursomhelst vill jag ha bort den här sementen. Men just nu får jag nöja mig med att gå och äta min frukost. Försöka finna rum nånstans i helveteshålan fylld med sement.
Idag...
... blev en speciell dag
Bara fortsätt intala dig!!!
Våren är på väg, våren är på väg, våren är på vä..........
<3
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
Tänkte bara säga det
Mobbing ärrar för livet
Jag har storgråtit som ett litet barn nu alla 6 avsnitt igenom. Bölat, bölat och bölat. Den här filmen borde skolorna visa för alla ungjävlar där ute.
It's been gatting harder lately
Varför är kvällarna så jävla svåra? Hetsätit på senaste tiden. Why? I don't know... Vad är det med kvällarna som förstör hela skiten?
Vem är jag då?
Vissa dagar har man inte lust att finnas.
3 h kvaaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr
zzz
Eufori och nervositet...
... allt i samma stora kaffekopp.
From Paris, with love 2009
Idag ska jag prata ned Karin om mina studier... vet inte riktigt hur det kommer gå.
From Paris, with love 2009
Idag ska jag prata ned Karin om mina studier... vet inte riktigt hur det kommer gå.
First day back at work
Je sense que je veux dormir... beaucoup... maintenant............. bonne nuit ou quelque chose - mais non. Il faut travailler!
Funderingar en julaftonsmorgon
Har vaknat mycket inatt. Känt mig lite tung i huvudet. Den häromgången har jag legat vaken en halvtimme sedan klockan 7.
Jag har funderat på min skolgång. Har ifrågasatt min mobbing... som jag så ofta ifrågasätter mig själv och mina minnen. 'Har jag rätt att kalla det mobbing?'
Jag började spela upp några minnen för mig själv i huvudet:
N = Någon i klassen. Bara jag vet vem.
1) Badhuset med klassen. Mellanstadiet, Jag kommer ut från toaletten. Har tvättat av mig där eftersom jag inte vågar duscha med klassen... osäker på min kropp. N står och håller upp min baddräkt för de andra tjejerna, det är en väldigt gul historia med ceriserosa, neongröna och babyblåa band i ryggen. Alla skrattar:
Jag "Vad gör du??"
N "Vi tittar bara på din fina baddräkt!" hon ler. Hjärnan registrerar: 'Lita aldrig på ett leende'
2) Utanför hemkunskapssalen. Mellanstadiet. Det börjar lukta konstigt - eller så luktade det konstigt där inne redan när vi kom. Den detaljen mins jag inte så väl:
N "Åååh, vad äckligt det luktar! Åh, det är Katinka!!! Vad äckligt!"
De andra följer hennes exempel. Backar bak. Det var inte ens någon som hade pruttat. Det luktade bara dålig mat. Det visste säkert alla men ingen opponerade sig. Inget stöd.
3) Inne i hallen utanför klassrummet - rast. Mellanstadiet. Vi leker pose. Den som gör den snyggaste posen vinner och får döma nästa omgång. N som är domare säger något som "Strike a pose!" eller "posa" eller nåt. Alla som är med gör då en pose. Händerna i sidan, ceacarposen liggandes på sidan eller händerna i håret var populära. Jag minns inte vilken jag gjorde den här gången men N pekade iaf på mig och jag blev mycket glad. 'Åååh! Tycker hon att JAG har bästa posen. Jag tror jag dör, bästa dagen i mitt liv liksom!' Men så säger denna:
"Jag valde bara Katinka för hon såg ut som Ace Ventura i håret!!" Besvikelse... men kändes egentligen bara som en återställelse av världsordningen. 'Hur kunde jag tro någonting så dumt?'
4) Någonting som var populärt vid den här tiden var en apa som kunde suga på tummen och "äta" banan. Monkey lost hette den ja. Jag och min bästis, Emma, gillade den. Vid det här laget hade hon bytt skola. Iaf var den här apan rätt dyr, men i Weda fanns det en billigare, mindre apa som inte hade alla funktioner som den andra hade. Jag köpte den och var mycket nöjd. Nästa dag i skolan kommer N med en sådan mindre apa till skolan, visar upp den för de andra tjejerna. De lovprisar den här apan till oanade höjder och ber i princip vid N's fötter. HALLELUJA! Jag vrider och vänder ju mig själv för acceptans och blir överlycklig över att hitta gemensamma band med någon som jag borde avsky:
Jag "Åh, vad coolt! Jag köpte en likadan apa igår!"
N skrattar och säger högt så att alla ska förstå att de ska hålla med "Jamen visst! Du säger bara att du har köpt den för att jag har en!!!" medhållanden följer såklart. Jag känner mig otroligt liten
Jag borde blivit arg. Skitit i det. Svarat med samma mynt. Men nej då, inte skulle väl lilla jag "Nej, jag lovar. Jag har den hemma! Jag kan ta med den imorgon!"
N "Avisst! Du kommer gå och köpa den efter skolan så att vi ska tro att du inte ljuger!"
Jag tog med den nästa dag. Vad hon sa då minns jag inte.
Blev jag mobbad eller inte? Jag vet iaf en sak med säkerhet. Den tiden i mitt liv har lämnat mig osäker på mig själv och på andra. Även om det är otroligt mycket bättre nu... det har tagit lång, lång tid. Länge hade jag svårt att lita på positiva kommentarer- särskilt från till synes "populära" personer. Varför säger hon (mestadels hon) något snällt om mig?? Vad är den bakomliggande meningen???
Jag har fortfarande svårt att lita på att jag är tillräcklig för någons vänskap och ger mig inte snabbt ut i den djupa delen av poolen utan stannar ofta länge på den grunda sidan... stoppar utvecklingen i relationen både mot det onda och det (betydligt mycket oftare) goda.
Oj oj! Ska väl försöka sova lite mer nu. Men behövde få ur mig det här. Nu kan jag slappna av! Nu är det jul! Grattis Jesus! Nu kör vi!!!
Jag har funderat på min skolgång. Har ifrågasatt min mobbing... som jag så ofta ifrågasätter mig själv och mina minnen. 'Har jag rätt att kalla det mobbing?'
Jag började spela upp några minnen för mig själv i huvudet:
N = Någon i klassen. Bara jag vet vem.
1) Badhuset med klassen. Mellanstadiet, Jag kommer ut från toaletten. Har tvättat av mig där eftersom jag inte vågar duscha med klassen... osäker på min kropp. N står och håller upp min baddräkt för de andra tjejerna, det är en väldigt gul historia med ceriserosa, neongröna och babyblåa band i ryggen. Alla skrattar:
Jag "Vad gör du??"
N "Vi tittar bara på din fina baddräkt!" hon ler. Hjärnan registrerar: 'Lita aldrig på ett leende'
2) Utanför hemkunskapssalen. Mellanstadiet. Det börjar lukta konstigt - eller så luktade det konstigt där inne redan när vi kom. Den detaljen mins jag inte så väl:
N "Åååh, vad äckligt det luktar! Åh, det är Katinka!!! Vad äckligt!"
De andra följer hennes exempel. Backar bak. Det var inte ens någon som hade pruttat. Det luktade bara dålig mat. Det visste säkert alla men ingen opponerade sig. Inget stöd.
3) Inne i hallen utanför klassrummet - rast. Mellanstadiet. Vi leker pose. Den som gör den snyggaste posen vinner och får döma nästa omgång. N som är domare säger något som "Strike a pose!" eller "posa" eller nåt. Alla som är med gör då en pose. Händerna i sidan, ceacarposen liggandes på sidan eller händerna i håret var populära. Jag minns inte vilken jag gjorde den här gången men N pekade iaf på mig och jag blev mycket glad. 'Åååh! Tycker hon att JAG har bästa posen. Jag tror jag dör, bästa dagen i mitt liv liksom!' Men så säger denna:
"Jag valde bara Katinka för hon såg ut som Ace Ventura i håret!!" Besvikelse... men kändes egentligen bara som en återställelse av världsordningen. 'Hur kunde jag tro någonting så dumt?'
4) Någonting som var populärt vid den här tiden var en apa som kunde suga på tummen och "äta" banan. Monkey lost hette den ja. Jag och min bästis, Emma, gillade den. Vid det här laget hade hon bytt skola. Iaf var den här apan rätt dyr, men i Weda fanns det en billigare, mindre apa som inte hade alla funktioner som den andra hade. Jag köpte den och var mycket nöjd. Nästa dag i skolan kommer N med en sådan mindre apa till skolan, visar upp den för de andra tjejerna. De lovprisar den här apan till oanade höjder och ber i princip vid N's fötter. HALLELUJA! Jag vrider och vänder ju mig själv för acceptans och blir överlycklig över att hitta gemensamma band med någon som jag borde avsky:
Jag "Åh, vad coolt! Jag köpte en likadan apa igår!"
N skrattar och säger högt så att alla ska förstå att de ska hålla med "Jamen visst! Du säger bara att du har köpt den för att jag har en!!!" medhållanden följer såklart. Jag känner mig otroligt liten
Jag borde blivit arg. Skitit i det. Svarat med samma mynt. Men nej då, inte skulle väl lilla jag "Nej, jag lovar. Jag har den hemma! Jag kan ta med den imorgon!"
N "Avisst! Du kommer gå och köpa den efter skolan så att vi ska tro att du inte ljuger!"
Jag tog med den nästa dag. Vad hon sa då minns jag inte.
Blev jag mobbad eller inte? Jag vet iaf en sak med säkerhet. Den tiden i mitt liv har lämnat mig osäker på mig själv och på andra. Även om det är otroligt mycket bättre nu... det har tagit lång, lång tid. Länge hade jag svårt att lita på positiva kommentarer- särskilt från till synes "populära" personer. Varför säger hon (mestadels hon) något snällt om mig?? Vad är den bakomliggande meningen???
Jag har fortfarande svårt att lita på att jag är tillräcklig för någons vänskap och ger mig inte snabbt ut i den djupa delen av poolen utan stannar ofta länge på den grunda sidan... stoppar utvecklingen i relationen både mot det onda och det (betydligt mycket oftare) goda.
Oj oj! Ska väl försöka sova lite mer nu. Men behövde få ur mig det här. Nu kan jag slappna av! Nu är det jul! Grattis Jesus! Nu kör vi!!!
