Använder inte och ogillar starkt ordet men...
... JÄVLA FITTA vad irriterad jag är!!!
Stackars mamma! Jag kollade på internet om hur man hjälper sig själv att bli av med hetsätning. Man skulle lägga sig i ett tyst rum och fokusera på ångesten och låta känslan ta över. Jag spenderade tio minuter med att ligga och tänka att mamma säkert oanmält skulle klampa in och förstöra allt... sedan somnade jag av utmattning och vaknade av mamma lite senare. Här är scenariet:
Mamma kommer in i mitt rum och skrattar som om jag är rolig som somnade. Jag känner en hemskt vrede stiga upp inom mig på ett skrämmande vis. 'Jag är inte söt eller rolig... jag är en fet och äcklig person med ätstörningar, lämna mig ifred!!" Mamma sätter sig på sängkanten och undrar om jag vill se den andra filmen jag hyrde också. Jag blir ännu mer förbannad och tänkar att hon bara tänker på sig själv som drog så ut på tiden efter första filmen. Så börjar hon prata om sig själv och om bandet som hon håller på att plockar ihop inför spelningen på Torekällberget. 'JAG BRYR MIG INTE!!! HÅLL KÄFTEN!!!!' Hon fnittrar och beter sig som en kompis... 'Var är min mamma...? Äh, fan... skit samma...'. Nu pratar mamma och frågar för mycket och jag orkar inte mer. Jag låter mig själv gång på gång sluta ögonen och somna in... mamma ser det här som lustigt eftersom hon inte inser vad som pågår i huvudet på hennes dotter. Hon börjar skratta varje gg jag sluter ögonen. Jag vill bara skrika på henne att det inte är nå kul att hennes normalviktiga dotter känner sig sex gånger så fet som hon är och stänga dörren och låsa. Men det går ju inte. Jag får inte ha nåt privatliv... jag har fan inte ens en dörr. Jag vill inte känna hur fet jag är och hur mycket jag skäms över att jag hetsåt ikväll... funderar på att bara lägga mig under täcket och somna bort från allt!
Den är så sjuk, min hetsätning. Jag har ingen kontroll och faller handlöst ner i den potentiella bullemins käftar! Jag kommer hem. Jag äter en normal middag. Jag äter långsamt!! När jag är klar tänker jag 'nu behöver jag inte äta mer'. Men min hjärna har för länge sedan glömt vad ordet "mätt" innefattar. högst 30 minuter efter intaget av mat har spärrarna brustit och jag fixar girigt fram något mer att äta. När det är slut tänker jag att det inte är så farligt och tänker att nu är det nog! (FAN MAMMA BÖRJADE PRATA MED MIG NU!!! TYST!!!!!) Men högst 5 minuter senare har jag ordnat fram ännu mer att äta. Stannar det inte här så blir det värre för varje steg. Jag äter snabbare, portionerna blir större, fett- och sockerhalten blir högre, ångesten blir värre, vårdlösheten för vad jag stoppar i mig blir sanslös... jag slutar bry mig så pass att det inte känns som att jag är vid medvetande till slut. Som att jag matar någon annan person som jag inte ens känner. Jag matar ett monster vars bottenlösa mage aldrig får nog...
Stackars mamma! Jag kollade på internet om hur man hjälper sig själv att bli av med hetsätning. Man skulle lägga sig i ett tyst rum och fokusera på ångesten och låta känslan ta över. Jag spenderade tio minuter med att ligga och tänka att mamma säkert oanmält skulle klampa in och förstöra allt... sedan somnade jag av utmattning och vaknade av mamma lite senare. Här är scenariet:
Mamma kommer in i mitt rum och skrattar som om jag är rolig som somnade. Jag känner en hemskt vrede stiga upp inom mig på ett skrämmande vis. 'Jag är inte söt eller rolig... jag är en fet och äcklig person med ätstörningar, lämna mig ifred!!" Mamma sätter sig på sängkanten och undrar om jag vill se den andra filmen jag hyrde också. Jag blir ännu mer förbannad och tänkar att hon bara tänker på sig själv som drog så ut på tiden efter första filmen. Så börjar hon prata om sig själv och om bandet som hon håller på att plockar ihop inför spelningen på Torekällberget. 'JAG BRYR MIG INTE!!! HÅLL KÄFTEN!!!!' Hon fnittrar och beter sig som en kompis... 'Var är min mamma...? Äh, fan... skit samma...'. Nu pratar mamma och frågar för mycket och jag orkar inte mer. Jag låter mig själv gång på gång sluta ögonen och somna in... mamma ser det här som lustigt eftersom hon inte inser vad som pågår i huvudet på hennes dotter. Hon börjar skratta varje gg jag sluter ögonen. Jag vill bara skrika på henne att det inte är nå kul att hennes normalviktiga dotter känner sig sex gånger så fet som hon är och stänga dörren och låsa. Men det går ju inte. Jag får inte ha nåt privatliv... jag har fan inte ens en dörr. Jag vill inte känna hur fet jag är och hur mycket jag skäms över att jag hetsåt ikväll... funderar på att bara lägga mig under täcket och somna bort från allt!
Den är så sjuk, min hetsätning. Jag har ingen kontroll och faller handlöst ner i den potentiella bullemins käftar! Jag kommer hem. Jag äter en normal middag. Jag äter långsamt!! När jag är klar tänker jag 'nu behöver jag inte äta mer'. Men min hjärna har för länge sedan glömt vad ordet "mätt" innefattar. högst 30 minuter efter intaget av mat har spärrarna brustit och jag fixar girigt fram något mer att äta. När det är slut tänker jag att det inte är så farligt och tänker att nu är det nog! (FAN MAMMA BÖRJADE PRATA MED MIG NU!!! TYST!!!!!) Men högst 5 minuter senare har jag ordnat fram ännu mer att äta. Stannar det inte här så blir det värre för varje steg. Jag äter snabbare, portionerna blir större, fett- och sockerhalten blir högre, ångesten blir värre, vårdlösheten för vad jag stoppar i mig blir sanslös... jag slutar bry mig så pass att det inte känns som att jag är vid medvetande till slut. Som att jag matar någon annan person som jag inte ens känner. Jag matar ett monster vars bottenlösa mage aldrig får nog...
Kommentarer
Trackback
