Livet ensam är tråkigt
På senare tid har jag haft svårare och svårare att vara ensam. Jag får småpanik och blir rastlös utan dess like. Mina tankar går runt och runt och runt i huvudet helt utan mål. 'Vad håller jag på med?', 'Vad ska jag göra?', 'Var är jag?'.
Min koncentrationsförmåga är nere på noll och jag kommer konstant på mig själv med att undra vad personer egentligen pratar om för att jag inte har koncentration nog för att lyssna. Jag glömmer enkla ord och förrirrar mig i destruktiva tankar och i rent och skärt väggstirrande.
Jag vet inte vad jag lever för när jag är själv och vet inte vad jag betyder. Tiden går så fort hela tiden och jag hänger inte med. Det känns som att jag inte går som alla andra utan bara åker med på ett rullband. EXAKT så känns det.
Ingenting som jag försöker sysselsätta mig med är kul. Att teckna går åt helvete. Jag är för passiv för att skaffa lera. Gitarrlektioner hittar jag inga och jag är för lat för att lära mig själv. Jobbet bara rinner på som någon slags halvmessyr till toalettvatten. Jag är så glad att jag har dem jag har runtomkring mig. Vad skulle jag göra utan er?
Mitt huvud går i slow motion och jag känner mig som ett mentalfall när jag sitter här och vill göra nåt men inte kan.... tittar mig omkring. Huvudet hänger inte med men klockan går så fort. Nu ska jag ta mig i kragen och gå ut. Det snöar ute
Kommentarer
Postat av: Tove
Tja, du är inte ensam
Trackback