Legenden om N03 - våren 2006
Nu har jag då blivit tilldelad den här uppgiften att skriva en krönika om N03 till årsboken. Att lotten föll på mig beror på att en nära vän till mig, i årsboksrådet, nämnde: ”Katinka kanske skulle vara intresserad.” Efter att ha sagt att jag skulle tänka på det blev jag automatiskt den nyaste medlemmen i årsbokens tappra lilla skara.
Vi har alla en gång lärt oss vad en krönika är, det har Jenny Elfving sett till! Men vad i all världen var det nu då egentligen? Jag kommer ihåg att det var någonting man skrev, så mycket har jag klart för mig.
Jag skulle vilja börja den här krönikan med att bekräfta att vår klass inte riktigt är den klassen på s: ta Ragnhildgymnasiet som strålar av sammanhållning och kämparglöd. Grupperingar har till stor del präglat hur vår klass ser ut idag. Det finns plugghästarna (åtminstone är det de som jag har fått intrycket av att de pluggar), det finns bråkstakarna, det finns de som jag ännu inte har någon stämpel på och så finns det de som alla ibland sneglar på och oroar sig över deras mentala hälsa. Nu är det upp till var och en att estimera vilken grupp de tillhör, jag vet i alla fall mycket väl vilken grupp jag tillhör.
Det fanns en gång då vår klass bestod av hela 32 personer. Alldeles i början av ettan slutade Silvia i vår klass och Jhoselynne tog hennes plats. I någon slags ordning så försvann Ylva, Mira, Sara, Jessica, Malin E och Simon efter varandra och Malin W infann sig i klassen i början av tvåan, detta i mitten av klassens reduktion. Allt detta virrvarr har lämnat vår klass på futtiga 27 elever, men bra är väl det, hur skulle annars geografilärare Katarina klara av oss på lektionerna.
Man skulle kunna tro att det ligger som någon slags förbannelse över klassen N03. De flesta i klassen är väl bekanta med fenomenet av det försvinnande schemat, det är ett stort mysterium varför N03: s schema är det enda schemat som inte har samma färg som de andras efter första veckan i början av varje ny termin. Hur det ursprungliga schemat sedan dyker upp i någons bakficka är något som bara Gud vet.
Vid sidan om förbannelser och andra stora mysterium finns det också någonting som kallas MISSLYCKANDE. Första årets julkul gick ju i stöpet eftersom vi inte ens visste att vi skulle spexa. Så det var ju inte riktigt vårt fel!
Andra årets julkul då? Då skulle vi klä ut oss i Hawaiikläder och dansa i ett samba-/hulahula-led till Jingle bells, lät inte det som en bra idé så säg? Vi reste oss tappert upp och vinglade iväg på stapplande steg mellan elever som, med stora problem att hålla sig för skratt, var utplacerade över Igelstas gympasalsgolv. Snart försvann en röst här i ledet och en röst där i ledet tills vår redan tveksamma melodi dog ut och vi slokörat slog oss ned på golvet följda av både medlidande och fnitter.
Men, när vi sedan ett år senare gav oss in i den då nedsläckta gympasalen, med brinnande ljus och en oerhört vacker lucia med svarta rambo-dojor på, och tog hem priset bland treorna för bästa utklädnad… då var vi stolta. Vi i N03 kan liknas vid en larv i en puppa som mycket, mycket… okej, extremt långsamt kämpar oss upp mot ytan för att sedan under solens strålar flyga iväg som en vacker fjäril.
En annan gång som vi visade vår bästa sida för omvärlden var på resan till-, i- och från Wien. Som de mönsterelever vi är var det förstås aldrig någon i N03 som störde de andra gästerna på hotellet, stal smörgåschoklad från hotellets frukostbuffé, stannade ute lite väl länge på kvällen eller smugglade in alkoholhaltiga drycker på hotellrummen. Något sådant skulle N03 aaaldrig göra! Den grupp som jag var medlem i under wien-resan lyckades däremot få en ensam och efterhängsen guide på halsen, till min stora lättnad verkade den äldre herren ha större intresse i pojkarna än i flickorna. Efter ett moralsamtal mellan skolpersonal och guide verkade den pojkofiliske mannen kunna hejda sig i sitt suktande efter pojkarnas hemadresser.
Då så, s: ta Ragnhildgymnasiet, snobbskolan, pluggskolan eller skutan Ragnhild måhända? Våran blåa, trygga och trivsamma skola har många namn, kärt barn – många namn… kanske.
Man får nog aldrig riktigt förståelse för vad s: ta Ragnhildgymnasiet egentligen är förrän man har genomlidit de tre långa, svåra åren. Jag har många gånger tänkt hur skönt det skulle ha varit om jag bara hade sökt till Västergård istället, att inte behöva leva upp till de höga kraven som Ragnhild omedvetet placerade på mina axlar. Att omges av dessa otroligt begåvade skolkamrater har inte alltid varit så lätt. Vi har huttrande genomlidit många lektioner av misslyckade experiment och missuppfattade NVG: n. Men nu är det hela snart slut och vi kan alla pusta ut… eller? Nu när vi börjar närma oss slutet av resan och snart ska lämna skutan Ragnhilds trygga famn känns det faktiskt lite konstigt, nästan lite ledsamt. Aldrig igen kommer jag som elev träda in genom s: ta Ragnhilds portar, aldrig mer kommer jag att höra dörrklockan ringa i klassrummets högtalare. Detta medan läraren trevande lyfter på luren för att se vem det är som ringer. Låt oss minnas de glada stunderna på s: ta Ragnhild och vinka av våra yngre kamrater när de åter reser segel och glider ut mot sjöss.
