Katinka - La Vraie

Maria Theresa och jag. Hon står på muren för hon ville vara lika lång som jag

I Castellina som ligger under Florens, närmare Siena, skulle vi bo på ett ställe 800 meter från stan. Skön omväxling tänkte vi. Stället innan hade vi bott uppför en 25 minuters lång uppförsbacke utan trottoar. De gillar inte trottoarer i Italien. Iaf - när vi kom fram till stället vi skulle bo på så var vi överens om att "... det här är INTE 800 m från stan". Ägarinnan var en kylig tyska som talade perfekt engelska. Hon lyckades inte tända badrumslampan och jag lyckades inte tända sofflampan. Hon tog mitt pass som safety deposit under vistelsen. Hon var kall och affärsmässig.

Ca 3 minuter efter hon hade lämnat oss i vår lägenhet. Efter att hon hade uppmanat oss om att vattna HENNES stora krukväxt utanför lägenheten. Efter att ha sagt det klumpiga "Guys don't care, but women remember" om att vattna blommor. Efter att ha insett att det inte alls känns som ett kul ställe att stanna på i tre dagar åker vi in till stan. Vi ska - trots att vi betalat mer än 3000 kr för stället - INTE bo där.

Nästan omedelbart när vi kommer in till stan - 2,5 km bort... INTE 800 m - snubblar vi över ett ställe som heter Villa Cristina. Vi frågar om rum, och visst finns det det. 85 euro (ca 850 kr) per natt för 2 pers. Vi tar det nästan omedelbart. Vi åker tillbaka till tyskan som ligger och sover. Hennes son väcker henne vi säger att vi vill checka ut... ca 30 minuter efter att vi ckeckade in... att det låg lite för långt ut för vår smak. "You won't get any of your money back. I've broken up the whole week for you." "It's your own choise if you want to cruise of to town".

And cruise of to town we did!

Villa Cristina ägdes av ett par i 60-70årsåldern. När vi kom dit stod mannen i hettan och fixade i trädgården. Vi hälsade och han sa "Welcome in Africa!". Så grymt kul!!! Frugan hette Maria Theresa. Båda två var så himla gulliga. Det enda problemet var att det var som en liten kisstråle när man ville duscha varmt... så jag skrek i den kalla duschen varje dag. Kyla är INTE min grej.

När vi skulle lämna Castellina 3 nätter senare köpte David hennes hemgjorda olivolja och fick hennes hemgjorda rödvin på köpet - det är det jag håller i på bilden. Så ville David knäppa en bild på Maria Theresa. En tjej som var den enda som arbetade där - förutom paret - pekade på mig och sa nåt. Så var jag med i bilden också. Så drog Maria Theresa med mig till muren och ställde sig nöjd på den. Nu var jag nästan lika lång som henne.

Men nu - vidare mot västkusten