Funderingar en julaftonsmorgon
Jag har funderat på min skolgång. Har ifrågasatt min mobbing... som jag så ofta ifrågasätter mig själv och mina minnen. 'Har jag rätt att kalla det mobbing?'
Jag började spela upp några minnen för mig själv i huvudet:
N = Någon i klassen. Bara jag vet vem.
1) Badhuset med klassen. Mellanstadiet, Jag kommer ut från toaletten. Har tvättat av mig där eftersom jag inte vågar duscha med klassen... osäker på min kropp. N står och håller upp min baddräkt för de andra tjejerna, det är en väldigt gul historia med ceriserosa, neongröna och babyblåa band i ryggen. Alla skrattar:
Jag "Vad gör du??"
N "Vi tittar bara på din fina baddräkt!" hon ler. Hjärnan registrerar: 'Lita aldrig på ett leende'
2) Utanför hemkunskapssalen. Mellanstadiet. Det börjar lukta konstigt - eller så luktade det konstigt där inne redan när vi kom. Den detaljen mins jag inte så väl:
N "Åååh, vad äckligt det luktar! Åh, det är Katinka!!! Vad äckligt!"
De andra följer hennes exempel. Backar bak. Det var inte ens någon som hade pruttat. Det luktade bara dålig mat. Det visste säkert alla men ingen opponerade sig. Inget stöd.
3) Inne i hallen utanför klassrummet - rast. Mellanstadiet. Vi leker pose. Den som gör den snyggaste posen vinner och får döma nästa omgång. N som är domare säger något som "Strike a pose!" eller "posa" eller nåt. Alla som är med gör då en pose. Händerna i sidan, ceacarposen liggandes på sidan eller händerna i håret var populära. Jag minns inte vilken jag gjorde den här gången men N pekade iaf på mig och jag blev mycket glad. 'Åååh! Tycker hon att JAG har bästa posen. Jag tror jag dör, bästa dagen i mitt liv liksom!' Men så säger denna:
"Jag valde bara Katinka för hon såg ut som Ace Ventura i håret!!" Besvikelse... men kändes egentligen bara som en återställelse av världsordningen. 'Hur kunde jag tro någonting så dumt?'
4) Någonting som var populärt vid den här tiden var en apa som kunde suga på tummen och "äta" banan. Monkey lost hette den ja. Jag och min bästis, Emma, gillade den. Vid det här laget hade hon bytt skola. Iaf var den här apan rätt dyr, men i Weda fanns det en billigare, mindre apa som inte hade alla funktioner som den andra hade. Jag köpte den och var mycket nöjd. Nästa dag i skolan kommer N med en sådan mindre apa till skolan, visar upp den för de andra tjejerna. De lovprisar den här apan till oanade höjder och ber i princip vid N's fötter. HALLELUJA! Jag vrider och vänder ju mig själv för acceptans och blir överlycklig över att hitta gemensamma band med någon som jag borde avsky:
Jag "Åh, vad coolt! Jag köpte en likadan apa igår!"
N skrattar och säger högt så att alla ska förstå att de ska hålla med "Jamen visst! Du säger bara att du har köpt den för att jag har en!!!" medhållanden följer såklart. Jag känner mig otroligt liten
Jag borde blivit arg. Skitit i det. Svarat med samma mynt. Men nej då, inte skulle väl lilla jag "Nej, jag lovar. Jag har den hemma! Jag kan ta med den imorgon!"
N "Avisst! Du kommer gå och köpa den efter skolan så att vi ska tro att du inte ljuger!"
Jag tog med den nästa dag. Vad hon sa då minns jag inte.
Blev jag mobbad eller inte? Jag vet iaf en sak med säkerhet. Den tiden i mitt liv har lämnat mig osäker på mig själv och på andra. Även om det är otroligt mycket bättre nu... det har tagit lång, lång tid. Länge hade jag svårt att lita på positiva kommentarer- särskilt från till synes "populära" personer. Varför säger hon (mestadels hon) något snällt om mig?? Vad är den bakomliggande meningen???
Jag har fortfarande svårt att lita på att jag är tillräcklig för någons vänskap och ger mig inte snabbt ut i den djupa delen av poolen utan stannar ofta länge på den grunda sidan... stoppar utvecklingen i relationen både mot det onda och det (betydligt mycket oftare) goda.
Oj oj! Ska väl försöka sova lite mer nu. Men behövde få ur mig det här. Nu kan jag slappna av! Nu är det jul! Grattis Jesus! Nu kör vi!!!
Kram gumman!
Kram gubben!
Scenariorna kan vara så väldigt olika. Men om en hel grupp med människor "gaddar ihop sig" mot en enstaka individ (så som scenariot vid hemkunskapen och baddräkten) så att den personen känner sig utfryst, måste väl nästan ändå vara en defenition av mobbing?
Å andra sidan så tror jag att det är svårt att lyckas ta sig genom hela sin grundskoleutbildning utan en enda incident. Jag tror de flesta råkar ut för det nån gång, speciellt vi som kanske inte var av de mest populära i klassen.
Jag har oxå kämpat med dåligt självförtroende och en viss rädsla för att sticka ut, men kan känna att med åren så bryr jag mig mindre och mindre om vad folk tycker. Jag har ju ingen som helst lust att umgås med folk som tittar snett på mig ändå, så dom kan bara vara och tycka vad dom vill.
Jag och Jannike har haft några roliga diskussioner om hur man lär känna folk och hur fort man vågar släppa dem inpå livet för att visa hur konstig man är, hehe. Men sånt tycker jag att man känner ganska fort, om det klickar, alltså.
Att tassa på tå tar tid, och livet är kort! :)
Dumma N, btw.
Jag är lite för bra på att vara långsint. Hoppas N har fått igen för allt hon gjort.
