Vad gör man när självförtroendet är på andra sidan jorden?
Jag vaknade imorse efter samma ångestfyllda drömmar som alltid nu för tiden.
.
För inte alls så länge sedan läste jag ut en bok. En fantastisk bok. Boken hette Tillsammans är man mindre ensam. Först idag så förstod jag verkligen en sak i den boken. Huvudpersonen talar om att hennes mage är full av stenar. Hon klarar inte ens av att äta för att magen är så full av stenar som hon samlar på sig varje dag.
.
När jag läste det fick jag intrycket att dessa stenar var tunga, vassa, att de skavde och gjorde ont.
.
Nu har jag insett: de skaver inte, men visst gör det ont. De gör så fasansfullt ont att man vill gråta. För imorse insåg jag att min mage är full av de stenarna också. Fast jag skulle inte beskriva dem som stenar utan mer som en massa. Min mage är full av sement och det är inte mycket mer som får plats där.
.
Det är lustigt att några barn i låg- och mellanstadiet hällde ner den där sementen när jag var liten och att alla fina ord i världen inte kan få den att försvinna för gott. Den rinner tillfälligt undan och lämnar plats för den där tillfälliga lyckan. Men så fort någonting går fel (från en relation som blir knackig till att en total främling inte tycker om mig till att jag helt enkelt ser på mig själv och är besviken) så brister vallarna och sementen forsar in för att fylla varje del av mig med meningslös kompakt tomhet.
.
Jag vill inte ha någon frukost. Allt jag äter känns tomt, smaklöst, meningslöst. Men var inte orolig, för jag äter ändå. Men just nu känns det tungt. Det känns så sjukt att några barn till viss del har förstört mitt liv och min chans att vara lycklig.
.
Jag drömde om en gammal vän också som jag fortfarande håller av mycket. Jag sa upp kontakten med henne för hon fick mig att må dåligt. Hon var min bästa vän när vi var yngre och även hon fick mig att må dåligt. Sa åt mig vad jag skulle göra och kunde säga elaka saker till mig utan efterföljd. Ett tag efter gymnasiet sa jag äntligen nej och sedan dess har jag inte velat träffa henne.
.
Stockholmseffekten kanske, men jag önskar att jag kunde få se att hon hade det bra. Jag saknar henne och vet att hon innerst inne under sin osäkerhet är en fin människa som bara har blivit skadad av barns elakheter precis som jag och dessutom var(är?) otroligt bortklemad (inte som jag).
.
Jag hoppas att jag någonstans kan hitta min styrka som jag tappade för mycket mycket länge sedan. Jag vet inte om jag någonsin har haft den. Hursomhelst vill jag ha bort den här sementen. Men just nu får jag nöja mig med att gå och äta min frukost. Försöka finna rum nånstans i helveteshålan fylld med sement.
Kommentarer
Trackback
