Vi lever i den värld vi skapat
<3
Min älskade Katinka <3
Det viktigaste tror jag i livet är att vara lycklig, och det gäller nog att hitta det som gör en lycklig och det behöver nödvändigtvis inte vara det som samhället säger gör en lycklig eftersom alla är unika när det kommer till vad som gör en lycklig, utan man vet nog bäst själv vad som gör en lycklig, så man måste nog sluta lyssna på samhällets universallösning till lycka för att kunna komma fram till lösningen själv.
Lycka - Kanske det man har livet till.. att plocka dem som mogna äpplen när man hittar dem - lyckorna - och det kanske skiftar från dag till dig, minut till minut. Eller..? Kanske en liten katt som sover i en rund boll, eller en vacker himmel, eller att bara få vara, att finnas till, och ha några människor som man tycker om, och kanske kunna äta varje dag, att ha nånstans att bo.. eller att kunna krama nån ibland, och att kunna göra nån glad då och då. Kanske att liksom använda sitt hjärta. Lycka kanske kan vara många saker, de små, som man som när man var barn la märke till, och kanske som vuxen låter försvinna i horisonten av sina bubblande, grubblande tankar om vad lycka är. Och det som inte är lycka är ju bara en slags del av en måttstock, som finns där för att vi ska utvecklas, och för att ha en motsats till lycka, för annars visste vi ju inte vad lycka var.
Jag älskar dig!
Puss <3
Hej Katinka, jätteintressant inlägg!
Många av dessa tankarna har jag grubblat på själv. Ett tag var det omöjligt att inte låta dem trycka ner mig. Men sen blev jag arg, eller kanske som du, trött, på att ett samhälle indirekt ska berätta för mig hur jag ska leva mitt liv.
Som de "stora" frågorna i livet om att man måste ha en fin utbildning och "fint" jobb. Senare (ganska nyligen) kom känslan av att man måste skaffa barn. Men det kan också vara små saker som hur man måste uppföra sig. Plötsligt är det konstigt om jag skulle få för mig att klättra upp i ett träd (?), eller fråga flygplanspersonalen om inte jag också kan få låna en PSP (Playstation portable) som alla "andra" barnen i planet...Eller bara en så enkel fråga som vad man kan ha på sig för kläder, utan att folk ska peka eller skratta.
Speciellt avskydde jag hur normen försökte bestämma över mig vilken tid jag måste vakna, äta och gå och lägga mig. Upplevde det hela som att jag måste vara en robot som uppför sig som alla andra, bara för att någon bestämt att det är så man ska leva sitt liv.
Att försöka att anpassa sig till vad samhället tycker är "det rätta", gjorde mig bara bitter. Jag kände mig kuvad och arg för att jag upplevde det som att jag inte fick vara migsjälv. Jag kände också att jag svek migsjälv som lät mig bli kuvad. För mig (och säkert många andra) är det väldigt viktigt att känna mig fri. Att jag står där jag står idag för att JAG vill, och har bestämt det, och ingen annan.
I dagens läge står jag utan högre utbildning, utan jobb, utan barn och med smått märkliga kläder- och känner mig fri. Ganska vilsen, måhända, för jag har ingen aning om vad som händer nu. Men fri. Jag valde själv att säga upp mig från mitt jobb, jag känner mig inte redo för ett barn, och jag älskar kläderna jag går i. Folk får tycka vad de vill, jag tänker inte låta mig kuvas.
Jag vill inte heller bli läkare eller advokat, och jag har faktiskt aldrig fattat vad en civilingenjör gör! Jag kan gärna tänka mig att studera, men jag vet inte vad. Om jag hittar ett jobb som passar mig, tar jag det gärna, oavsett om det anses "fint" eller ej.
Kanske försvinner trycket du känner från samhällets förväntningar i det att du säger till digsjälv att det är okej att tycka som du gör, att göra det du gör och att mena det du menar. Om folk höjer på ögonbrynen åt dina åsikter eller livsval- stå på dig! "Vaddå, varför skulle jag inte kunna göra på det här viset?" Och famförallt så är det helt okej att vara vilsen, och inte veta vad det är man vill. Det är nog fler därute än vad vi anar med precis samma "problem".
Ibland när jag känner mig extra vilsen brukar jag ta ett prat med din syster. Hon har ofta nya vinklar att se saker och ting ifrån, och det känns alltid lättare efteråt. <3
Det här svaret kanske handlade mer om mig än om det du skrev..jag vet inte. Det var bara det jag tänkte på när jag läste ditt inlägg.
I ett uppmuntringsförsök har jag här hittat ett gammalt dagboksinlägg från 2005, där jag skriver just om min frustration till "Normen":
Tis 16 aug 2005 00:52
Vet att jag har sagt det i all oändlighet..men jag måste verkligen försöka skaffa mig ett jobb snart.. på egen hand. Det får ta sin tid. Vet inte hur mycket längre till jag står ut där jag jobbar nu.
I övrigt försöker jag protestera mot Normen. Vill inte fastna i några jekla rutiner där man måste gå å lägga sig tidigt för att orka upp och jobba pigg och glad nästa dag. Arbeta "nine-to-five". Komma hem och göra vad som helst som nu förväntas av mig på min lediga tid. Sysselsätta mig med diverse intressen. Låter väl korkat för när annars ska man ha tid att göra det.. men jag känner mig lurad där oxå. Vill inte leva efter ett ständigt mönster. Göra allt som förväntas av mig. Jag vill inte vara norm. Jag är inte lycklig i normen. Därför protesterar jag. Min pappa är väldigt mycket norm så det funkar bra att låta bli att göra det han gör. Jag stiger inte upp alltför tidigt. Dock blir jag nog tvungen att gå till jobbet, for now, iaf. Idag protsesterade jag genom att låta normen tro att jag inte skulle äta middag. "Ska du inte ha någon mat, Ida" frågade normen både en och två gånger. Nepp. Sen överrumplade jag normen (normen i stort, inte pappa) genom att äta middag, fast väldigt sent, och ur en jättestor kopp. För det förväntas inte av mig. Up yours!, normen!
Nåväl, nu måste jag snart gå å lägga mig. Jag måste orka kämpa mot normen imorgon oxå.
// Ida
Hej Katinka!
Jag försökte posta ett inlägg här men det var nog för långt för det gick inte. Skickade det på FB istället.
Förutom allt det långa som står där så tror jag också att man blir mer och mer deprimerad ju mer man tänker och grubblar över saker och ting och inser mer och mer vad som är dåligt med denna värld. "Ignorance is a bliss.."
Om du lyckas kvitta dig med pressen från digsjälv och samhället så tror jag att du enkelt kan njuta stunderna av lycka som din mamma (?) beskriver i inlägget ovan. <3
Du har en viktig plats på våran jord, Tinkalinka, vi behöver dig och dina tankebanor.
Hur stor vikt lägger du själv på dessa normbetingade bekymren som du nämner...framtidsångest och åldersnojja m.m?
Jag kände av det i några år efter studenten. "Vad ska jag göra, vad vill jag bli, jag måste studera! Nu!" Det som tillslut fick mig att slappa av var en kompis mamma. Hon hade ett jättefint journalistjobb på Sveriges Radio i Stockholm. Så plötsligt så kände hon att hon fått nog, nu ville hon göra nånting annat. Så hon sa upp sig och började på en trädgårdsmästarutbildning istället. Gott och väl över 40 år och POFF, så hade hon helt bytt yrke. Började jobba som trädgårdsmästare på Visingsö i Vättern.
Det fick mig att tillslut slappna av. Det är inte brottom. Varför stressa, din bästa tid är nu?! Njut av den och gör precis det du känner för.
När folk runt omkring dig ojjar sig över sina normbetingade bekymmer (bra ordval, förresten!) kan du sen istället, genom att vara digsjälv, visa dem hur man inte måste forma sig efter samhället, och hur lite vikt du lägger på normen, så kanske de också tillslut mjuknar upp och sakta anpassar sig till en mer avslappnad vardag?
Och gör de det inte, så låt dem ojja sig då?! Det är deras bekymmer och inte ditt.
Fast det är nog omöjligt att inte bli påverkad av samhällets normer och känna sig tveksam till och från, men det finns ingen mening med att låta sig dras med ner i djupet. Jag tror att man kanske bara måste nå en gräns där man tillslut inte orkar bry sig om vad andra tänker längre.
Jag vet inte helt vad jag ska säga om exemplet med ICA. Det är väl kanske inte normen som har sagt att kunden alltid har rätt, utan snarare ett pengagirigt företag som inte vill förlora några kunder. Man kan ju tycka att kunden skulle behandla sina medmänniskor bättre, men jag tror att det kan vara enkelt för en kund att glömma att personen bakom kassan i ICA-kläder inte bara är en representant för företaget utan också en människa. Och när kunden väl tänker i de kretsarna så finns det ofta mycket ris och lite ros att ge.
Även fast det är beklagligt med en person på dåligt humör som inte vill hälsa på kassörskan, så kan vi kanske ändå känna oss lite lyckligt lottade som får lov att visa våra känslor så öppet. När jag reste runt i Japan så var det bara idel leénden och bockningar överallt vart man gick, och jag tror inte att det berodde på att de var ett lyckligare folk. Där är det bara viktigt att hålla en fasad, för att normen säger att man måste le och buga och aldrig visa några känslor annat än lycka.
Men jag ser att det lätt kan föra till dåligt humör även hos kassörskan. Även i budbilsbranchen (där jag jobbat de senaste 5 åren) är det fullt med folk som är sura, och det är svårt att inte låta sig påverkas. Däremot så behövdes det bara EN enda person, som sa någonting snällt, eller bjöd på en godis, så var hela dagen plötsligt räddad.
Jag tror att vi kan starta en kedjereaktion, om vi är den personen.
Och samtidigt kan vi trösta oss med att den sura personen förmodligen har fastnat i normens ekorrhjul, och att det är därför han är så sur.
Gud vad jag svamlar. Det börjar bli för sent, till och med för mig! Godnatt.
Man kan välja vilka normer man vill ha kvar genom att träna och träna.. och träna.. och vara jäkligt envis med att lära om sig själv. När jag var ung (ja Ida, jag är Katinkas, och även Jannikes, mamma :) ) var jag väldigt väluppfostrad. Jag bestämde mig för att uppfostra om mig, som jag själv ville ha mig. Det är ingen lätt uppgift men det går. Det tar lite tid.. haha.. kanske, beroende på hur envis och arg man är, arg och trött på att samhället villar bort sig längre och längre ifrån naturens mening. Men jag tror, efter att faktiskt ha kommit en bra bit på vägen mot det jag vill, att samhället börjar bli moget för en förändring. Mitt i all kaos som är, och där människor mer och mer börjar säga ifrån på ett många gånger fredligt sätt, kommer fler och fler oundvikligen att få upp ögonen för hur det verkligen är, och vad de verkligen vill ha i sina liv. Jag tror på det positiva, men först måste vi ge människor tid att förstå. Och ju fler som förstår och visar det genom sitt beteende, desto fler ser det och säger: "Aha, är det så här det är! Wow, jag vill också!"
Kram <3
