Solig promenad med Christophe och Nadja :)
Kvantumfest på Valvet
Förfest hos Marléne - grymmaste tjejerna på Kvantum
Sminkspegeln
Väl framme på Valvet - bästa bordet
Jesper - Inatt är jag din (Har hela videon om någon är intresserad ;P)
Madeleine - Främling
Priset
Linnéa, Dennis och Linn - (minns inte vad de sjöng)
Jag <3 Anka
Kan det vara Snorres bror?
Detta är namn på kända runristare från 1000-talet. Jag gillar bäst han som troligtvis någon gång under sin levnadstid fastnat med pungen under en runsten.
Det ultimata vore också om han var bästa polare med Fot.
(Källa: "Från islossning till kungarike" av Herman Lindqvist)
Bloggrape
||
\/
\/
SSK
Vad skulle jag vara utan detta lag? Jag är så glad att jag är SSK:are! Konstigt att inte alla är det när man tänker på hur glad jag är över det!
För alla?
Tycker då inte att hon ser särskilt road ut...
Ops, Nadja!
Jag och Raphael är bara så himla rätt!
Mysig kväll med mormor och morfar och Pysch
Tack för en supermysig kväll! <3<3<3
Ett riktigt kap
Bäst att slå till innan nån annan lägger tassarna på den här godingen!
Världens finaste bästa mamma!! <3
Förra torsdagen var jag lite nere och mamma tog hand om mig och var helt fantastisk. Och sedan fann jag det här när jag kom hem från pappa i söndags. Tack mamma för att du är den du är!! <3<3<3
Le prof disparu...
Bonjour, Julien!
Nous avons été ici.
Mais vous étiez en retard.
Bonne Journée à vous!
Hej, Julien!
Vi har varit här.
Men du var försenad.
Ha en trevlig dag!
Så kan det gå när alla elever är där men ingen lärare
Måste bara säga...
... att en fin dag med fina vänner kan göra underverk. Tack Johan, mamma, Malin, Tobbe och Jenny för att ha vänt min dag. Och särskilt tack till mamma som tog hand om mig som om jag fortfarande var 5 år.
Och trots att jag inte har träffat dig idag - tack David för att du står ut med mina dåliga dagar
<3
Vad gör man när självförtroendet är på andra sidan jorden?
Jag vaknade imorse efter samma ångestfyllda drömmar som alltid nu för tiden.
.
För inte alls så länge sedan läste jag ut en bok. En fantastisk bok. Boken hette Tillsammans är man mindre ensam. Först idag så förstod jag verkligen en sak i den boken. Huvudpersonen talar om att hennes mage är full av stenar. Hon klarar inte ens av att äta för att magen är så full av stenar som hon samlar på sig varje dag.
.
När jag läste det fick jag intrycket att dessa stenar var tunga, vassa, att de skavde och gjorde ont.
.
Nu har jag insett: de skaver inte, men visst gör det ont. De gör så fasansfullt ont att man vill gråta. För imorse insåg jag att min mage är full av de stenarna också. Fast jag skulle inte beskriva dem som stenar utan mer som en massa. Min mage är full av sement och det är inte mycket mer som får plats där.
.
Det är lustigt att några barn i låg- och mellanstadiet hällde ner den där sementen när jag var liten och att alla fina ord i världen inte kan få den att försvinna för gott. Den rinner tillfälligt undan och lämnar plats för den där tillfälliga lyckan. Men så fort någonting går fel (från en relation som blir knackig till att en total främling inte tycker om mig till att jag helt enkelt ser på mig själv och är besviken) så brister vallarna och sementen forsar in för att fylla varje del av mig med meningslös kompakt tomhet.
.
Jag vill inte ha någon frukost. Allt jag äter känns tomt, smaklöst, meningslöst. Men var inte orolig, för jag äter ändå. Men just nu känns det tungt. Det känns så sjukt att några barn till viss del har förstört mitt liv och min chans att vara lycklig.
.
Jag drömde om en gammal vän också som jag fortfarande håller av mycket. Jag sa upp kontakten med henne för hon fick mig att må dåligt. Hon var min bästa vän när vi var yngre och även hon fick mig att må dåligt. Sa åt mig vad jag skulle göra och kunde säga elaka saker till mig utan efterföljd. Ett tag efter gymnasiet sa jag äntligen nej och sedan dess har jag inte velat träffa henne.
.
Stockholmseffekten kanske, men jag önskar att jag kunde få se att hon hade det bra. Jag saknar henne och vet att hon innerst inne under sin osäkerhet är en fin människa som bara har blivit skadad av barns elakheter precis som jag och dessutom var(är?) otroligt bortklemad (inte som jag).
.
Jag hoppas att jag någonstans kan hitta min styrka som jag tappade för mycket mycket länge sedan. Jag vet inte om jag någonsin har haft den. Hursomhelst vill jag ha bort den här sementen. Men just nu får jag nöja mig med att gå och äta min frukost. Försöka finna rum nånstans i helveteshålan fylld med sement.
"Inte en stor va...!?"
I söndags gick jag och Tove på fotografiska och jag var rätt hungrig redan när vi gick in. Vi kollade läget på muséets café ett par ggr, men där var det smockat.
Efter ett knorrande besök tog vi T-banan till Gamla Stan och satte oss vid ett bord på Café Kladdkakan. Jag gick fram och beställde två hälsotallrikar till oss. Killen i kassan frågade tvivlande "Inte en stor va...!?". "Joodå!" för det hade vi tänkt. Vi var ju hungriga!
Förutom ett glas som exploderade rakt i handen på mig och fyllde min hand med glassplitter och de små cafébimborna som inte ens reagerade och ännu mindre frågade hur det gick, så hände det inte så mycket fram tills vi fick vår mat.
Och OM vi fick våran mat sedan!! Jag vet inte riktigt om det syns på bilden men det var så mycket mat på tallrikarna att jag och Tove gick runt helt spyfärdiga och ojade oss en hel timme efteråt. Och då hade vi inte ens ätit upp hälften.
Mitt tips är alltså: käkar du på Café Kladdkakan, beställ ALLTID det lilla av whatever och om du får en hjärtinfarkt eller bryter benet, vänta dig inte att personalen rusar till din undsättning.
