Katinka - La Vraie

Första grodden har kommit upp! Passionsfrukten!! Titta så söt den är!

Skar av toppen på mangokärnan och la den i ett glas med ljummet vatten. Nu får vi se vad som händer!

Det tog en oändlig tid att pilla ut alla kärnor!!! Dessutom var det inte en enda kärna i limen... och sharonfrukter har tydligen nästan aldrig kärnor överhuvudtaget... Jag köpte två 8 liters såjord så när kärnorna har torkat ett par dagar ska det bli plantera av.

Men tror knappast det kommer bli något fikonträd. Kärnorna är typ söndertrasade för de var så mjuka att de delade på sig bara man tittade på dem... borde kanske köpa ett större fikon!?

Äpplen från vänster: Royal Gala, Granny Smith, Jona Gold, Golden Delicious och Fuji


Chilifrukt, passionsfrukt, fikon, sharonfrukt, kiwi, lime, granatäpple

Ball (inte jag som har målat)

Hur länge då?

Önskar jag bara kunde bända bort skiten.

Förresten... tillbaka till grundskolan med titeln till det här inlägget. Ske-ljud. Sjö stjärna skit. Ganska skickligt att få in tre ske-ljud i ett ord. Synd bara att ch inte var med

Jag är så rastlös hela tiden. Vill bara GÖRA GÖRA GÖRA! Man skulle kunna tro att jag har en blandning av alla möjliga syndrom... iaf om någon tittade in i min hjärna och hörde, såg och kände allt jag känner, hör och ser under varje explosionsartade sekund under dagen.

Jag har i ett desperat försök till att skapa en kran - en forsande kreativitetskran - lånat mammas gitarr. Jag sitter nu och självlär mig mha youtube. Kan lite av introt till nothing else matters... men framstegen tog slut när han pratade om nåt "sliding"-thingy. Funkade inte alls..........

Vill skulptera en skulptur... vill klistra saker på mina fotoalbum... vill gå i skolan... vill ha en stor stor trädgård... JAG VILL MASSOR!!!!!!!!!!!!!! Jag vill bara få utlopp för allt. ALLT!!!!!!!!!!! Och jag vill INTE att pappa ska köpa skulpturen från skulpturkursen för jag har blivit mer och ber skeptisk till hennes onaturligt korta ben och min skepsis har utvecklats till irritation så pass stor att jag börja hysa avsky gentemot en fd lerklump. 

Vad ska jag göra, vad ska jag göra. Och jag KAN verkligen inte teckna längre. Det går inte!!!!!! Varje gång jag försöker slutar det med att jag blir sur och börjar skriva fula ord på olika sätt istället................ Frustration, irritation och rastlöshet. Tänk vilken välsignelse att kunna ta det lugnt inte bara på ytan men inombords likaså

Får jag byta torsdagar med Lena Brunngård så kan jag gå BÅDE gitarr OCH keramik samma dag!! Keramik 16:30 till 18:00 och så keramik 19:30 till 21:00. YES YES! Vi får la se om det tillåts....... eller inte

Då var den klar. Den ska bara brännas och kommer vara färdig om 3 v. Så måste hämta upp den i Sthlm då. Tigga skjuts...

Jag sitter och sorterar lite på min dator... för jag har ÄNTLIGEN skaffat en extern hårddisk och ska säkerhetskopiera!! Denna lilla text som sedan kom med i årsboken skrev jag år 2006... jag är INTE stolt. Den är SÅÅÅÅ fånig. Men några små delar öppnade minnesluckor i mitt huvud som fick mig att skratta:

---

Nu har jag då blivit tilldelad den här uppgiften att skriva en krönika om N03 till årsboken. Att lotten föll på mig beror på att en nära vän till mig, i årsboksrådet, nämnde: ”Katinka kanske skulle vara intresserad.” Efter att ha sagt att jag skulle tänka på det blev jag automatiskt den nyaste medlemmen i årsbokens tappra lilla skara.

Vi har alla en gång lärt oss vad en krönika är, det har Jenny Elfving sett till! Men vad i all världen var det nu då egentligen? Jag kommer ihåg att det var någonting man skrev, så mycket har jag klart för mig.

Jag skulle vilja börja den här krönikan med att bekräfta att vår klass inte riktigt är den klassen på s: ta Ragnhildgymnasiet som strålar av sammanhållning och kämparglöd. Grupperingar har till stor del präglat hur vår klass ser ut idag. Det finns plugghästarna (åtminstone är det de som jag har fått intrycket av att de pluggar), det finns bråkstakarna, det finns de som jag ännu inte har någon stämpel på och så finns det de som alla ibland sneglar på och oroar sig över deras mentala hälsa. Nu är det upp till var och en att estimera vilken grupp de tillhör, jag vet i alla fall mycket väl vilken grupp jag tillhör.

Det fanns en gång då vår klass bestod av hela 32 personer. Alldeles i början av ettan slutade Silvia i vår klass och Jhoselynne tog hennes plats. I någon slags ordning så försvann Ylva, Mira, Sara, Jessica, Malin E och Simon efter varandra och Malin W infann sig i klassen i början av tvåan, detta i mitten av klassens reduktion. Allt detta virrvarr har lämnat vår klass på futtiga 27 elever, men bra är väl det, hur skulle annars geografilärare Katarina klara av oss på lektionerna.

Man skulle kunna tro att det ligger som någon slags förbannelse över klassen N03. De flesta i klassen är väl bekanta med fenomenet av det försvinnande schemat, det är ett stort mysterium varför N03: s schema är det enda schemat som inte har samma färg som de andras efter första veckan i början av varje ny termin. Hur det ursprungliga schemat sedan dyker upp i någons bakficka är något som bara Gud vet.

Vid sidan om förbannelser och andra stora mysterium finns det också någonting som kallas MISSLYCKANDE. Första årets julkul gick ju i stöpet eftersom vi inte ens visste att vi skulle spexa. Så det var ju inte riktigt vårt fel!

Andra årets julkul då? Då skulle vi klä ut oss i Hawaiikläder och dansa i ett samba-/hulahula-led till Jingle bells, lät inte det som en bra idé så säg? Vi reste oss tappert upp och vinglade iväg på stapplande steg mellan elever som, med stora problem att hålla sig för skratt, var utplacerade över Igelstas gympasalsgolv. Snart försvann en röst här i ledet och en röst där i ledet tills vår redan tveksamma melodi dog ut och vi slokörat slog oss ned på golvet följda av både medlidande och fnitter.

Men, när vi sedan ett år senare gav oss in i den då nedsläckta gympasalen, med brinnande ljus och en oerhört vacker lucia med svarta rambo-dojor på, och tog hem priset bland treorna för bästa utklädnad… då var vi stolta. Vi i N03 kan liknas vid en larv i en puppa som mycket, mycket… okej, extremt långsamt kämpar oss upp mot ytan för att sedan under solens strålar flyga iväg som en vacker fjäril.

En annan gång som vi visade vår bästa sida för omvärlden var på resan till-, i- och från Wien. Som de mönsterelever vi är var det förstås aldrig någon i N03 som störde de andra gästerna på hotellet, stal smörgåschoklad från hotellets frukostbuffé, stannade ute lite väl länge på kvällen eller smugglade in alkoholhaltiga drycker på hotellrummen. Något sådant skulle N03 aaaldrig göra! Den grupp som jag var medlem i under wien-resan lyckades däremot få en ensam och efterhängsen guide på halsen, till min stora lättnad verkade den äldre herren ha större intresse i pojkarna än i flickorna.  Efter ett moralsamtal mellan skolpersonal och guide verkade den pojkofiliske mannen kunna hejda sig i sitt suktande efter pojkarnas hemadresser.

Då så, s: ta Ragnhildgymnasiet, snobbskolan, pluggskolan eller skutan Ragnhild måhända? Våran blåa, trygga och trivsamma skola har många namn, kärt barn – många namn… kanske.

Man får nog aldrig riktigt förståelse för vad s: ta Ragnhildgymnasiet egentligen är förrän man har genomlidit de tre långa, svåra åren. Jag har många gånger tänkt hur skönt det skulle ha varit om jag bara hade sökt till Västergård istället, att inte behöva leva upp till de höga kraven som Ragnhild omedvetet placerade på mina axlar. Att omges av dessa otroligt begåvade skolkamrater har inte alltid varit så lätt. Vi har huttrande genomlidit många lektioner av misslyckade experiment och missuppfattade NVG: n. Men nu är det hela snart slut och vi kan alla pusta ut… eller? Nu när vi börjar närma oss slutet av resan och snart ska lämna skutan Ragnhilds trygga famn känns det faktiskt lite konstigt, nästan lite ledsamt. Aldrig igen kommer jag som elev träda in genom s: ta Ragnhilds portar, aldrig mer kommer jag att höra dörrklockan ringa i klassrummets högtalare. Detta medan läraren trevande lyfter på luren för att se vem det är som ringer. Låt oss minnas de glada stunderna på s: ta Ragnhild och vinka av våra yngre kamrater när de åter reser segel och glider ut mot sjöss.

OH vad svårt det är att skulptera en stående modell!!

Nu ska jag ut och plocka Södertälje rent på kastanjer - á la igår!

Och så plockade jag massa kastanjer i natten... ska köpa nån glasgrej att ha dem i... och ännu flera :P

1) På sidan av städskåpet - i köket - hänger en almanacka, mitt grundschema för jobbet och ett litet anteckningsblock med tillhörande penna.

2) En dag ser jag att David har gjort en liten söt sak


3) Jag svarar med att jag hjärtar honom

4) Han svarar någon gång senare med hur man hjärtar någon

Inatt kan jag säga att jag verkligen har hjärtat honom!!



5) Jag pysslade ihop lite saker...

6) ... och begav mig ut i blåsten (det var ganska härligt faktiskt)



Följ lapparna!!


Nemen vad är det som ligget i brevlådan???


"'Att hjärta någon' kan betyda att klistra dit ett foto på personen, mitt på kortlekens hjärter 8."

Jag hade tyvärr inget foto på honom som jag ville undvara till denna bravad...

... men det blev la ganska bra ändå ^__^

Här är min skulptur ca 2 h innan den blev klar. Butt crack. Ville inte ta med någon färdigare bild. Är väl rädd för att den inte är fin nog