Katinka - La Vraie

Jag borde verkligen skärpa mig och LEVA mitt liv. Jag går hela tiden och väntar på någonting och jag vet inte vad. Jag väntar typ att något ska hända... Och nu tror jag "B" snart kan vara tillbaka. Går bara runt och tycker synd om mig själv och känner mig hopplös, stänger av... usch ja!

Patetiskt, verkligen patetiskt...Kanske måste hitta ett nytt jobb... men jag MÅSTE verkligen sluta byta jobb... det är fan pinsamt...

... mamma.

Och nu är det på G igen. Jag försöker vara stark... men det är svårt när man vägrar ta hjälp.



"No man is an island"

Nä jag vill inte. Jävla Ana!! Jävla Mia!!

Jag tittar på min säng. Det är svart ute och mörkt i mitt rum. Det är bara datorn och sänglampan som lyser. Sängen ser mjuk och varm ut, utomhus ser det ut som  en mörk och kall vintermorgon. Jag vill inte... nä, jag vill verkligen inte. Jag saknar personalen på ICA Enhörna. Jag saknar att känna att det var mysigt även på jobbet. Jag saknar mina kompisar. Jag är ledsen för det känns som att ett föredetta problem kanske inte är så föredetta längre. Jag saknar någon att hålla om, krama, pussa på. Jag är trött och kall... och snart ska jag jobba, vara trevlig, vara artig, vara serviceinriktiad, vara underlägsen, vara skräp på marken och bjuda in kunden att trampa på mig som den vill. "Förlåt", "det var mitt fel", "ingen som helst fara, jag brukar göra samma sak själv", "ta det lugnt, jag fixar det!", "jaadå, ingen fara".

Jag blir så trött på "kunden har alltid rätt" att jag skulle kunna krypa ner och dö under kassan. Jag är som en jävla japan som inte slutar bocka eller vänder ryggen till förän man har kommit ut genom dörren.

Jag undrar hur många tjejer det är som skulle kunna ha sex med en annan tjej! Tänker eftersom i princip alla tjejer inom porrindustrin (iaf under Jenna Jamesons tid) hade sex med tjejer. Så jag undrar - är tjejer bara i allmänhet pryda av sig när egentligen alla är bisexuella?

Men bara i kärleken! Varför ska jag vara så skygg? Varför låter jag inte mig själv bli kär? Ska det vara så svårt? Varför letar jag fel? Varför blir jag lättad om jag hittar nåt fel? Jag börjar sakna att älska någon! Varför ska det vara så svårt!? Jag måste släppa på tyglarna och sluta vara så jävla rädd!!!

Nu ska jag snart fixa ihop lite lunch och fröjdas över min sovmorgon. Men imorgon smäller det och jag är jävla nyfiken på hur det kommer gå... även om det inte kommer på en gång!

Vill bara skriva att jag uppskattar mina vänner och att jag inte menar att de inte bryr sig. Jag bara inbillar mig massa saker! Jag fattar att det inte är så lätt att veta hur man ska ta upp nåt så otroligt känsligt som en ätstörning - eller om man ens bör ta upp det.

Massa kramar till alla!

Åt frukost imorse: mackor, rätt gott. Kl var 08

Åt lunch vid 10:30 (vanlig frekvens på måltider för mig). Åt blodpudding, med lingonsylt och rivna morötter. Var rätt äckligt...

Efter måltiden stal jag lite lite av mammas fil och hade müsli på... var helt meningslöst! Läskigt!! Vad händer? Vad ska jag äta för jag är inte sugen på nåt förutom choklad... och det kan man inte leva på...

 

Nu klappar jag ihop för ikväll. Kiosken är stängd för kvällen och Katinka stänger av nu. Huuuva!!! Jag kanske är överkänslig men jag känner mig som ett bihang!

... eller så kan de bara inte släppa att jag har haft bulimi... eller så har de inte insett att jag har det. Det känns som att min sjukdom har blivit ignorerad. De som jag känner att de - självmant och kontinuerlig - har pratat med mig om det egentligen, är Micke och Jenny. Jag har säkert uttryckt mig någon gg om att jag inte vill prata om det men... det känns bra att veta att folk bryr sig. Det kanske känns jobbigt och är lättare att ignorera... jag vet inte.

Vet inte riktigt vad jag ska göra! Jag känner mig befriad och vet inte vem jag ska dela glädjen med för det känns inte riktigt att det är någon som inser att jag är över huvud taget glad!!! De som förstår bor i Helsingborg och Kalmar.... jag känner mig lite utelämnad... känner att jag behöver någon... känner mig förvirrad och vilsen... känner att jag måste presentera mig själv för världen igen... men jag känner att jag är ett dött medium och att jag har förbrukat min plats i den kretsen jag rör mig i... jag vet inte... var fan är jag egentligen?

Det är inte det att jag är deprimerad och ledsen. Jag mår bra men är vilsen...

Åt två hela chokladkakor idag!! Inga skuldkänslor alls. För två veckor sedan skulle jag ha velat kasta upp efter bara en ruta choklad. Den nya funktionen att kunna äta mer än normalt har dock fått mig att tappa matlusten. Jag har ingen energi till att laga mat eftersom jag inte är sugen... det är ett nytt helt främmande problem...

Jag lade mig i badet för ett tag sedan. Det var för lite mindre än en timme sedan. Klockan åtta sa jag att jag skulle titta på top model med mamma. Jag lade mig i badet. Jag läste lite. Jag hade dock inte mycket vatten att ligga i. Jag låg med hälen i "vattenhålet" (kommer inte på vad hålet där man sätter badkarsproppen i heter). Jag var ganska inne i boken så ibland åkte hälen ur och vatten åkte ut så efter en kvart kanske låg jag där i en dm med vatten och tänkte att jag skulle sätta i proppen i hålet för jag ville lägga mig under vattnet. Jag fyllde badkaret med ducshslangen för att kunna duscha håret medan jag låg och lät badkaret fyllas. När vattnet hade nått upp över magen kände jag den välkomnade lite kvävande känslan - jag är lite konstig - när hudens porer täpps till från luften ovanför vattenytan. Till slut var det fullt och jag höll andan... och gled ner under ytan. Sedan låg jag under vattnet och hörde mammas avlägsna stämma från vardagsrummet där hon troligtvis ropade att top model hade börjat. Jag låg under vattnet tills det kändes som att magen skulle sjunka ner genom sig själv. Sedan dök jag upp igen och tvättade håret... och nu börjar top model efter pausen!!

Vill aldrig äta choklad igen... ikväll...

<=(

Har har inte B längre!!!!!

Jag känner mig sviken och lite smått obetydlig... eller nä... JÄVLIGT obetydlig känner jag mig... och det har jag rätt till att känna!!

Helena, du är bäst!

Det känns som att ända sedan folk fick reda på att jag hade "en sjukdom" så tar folk avstånd från mig! Säg mig, är det sant?

Jag har nu varit "frisk" i snart 5 dagar och det känns otroligt och skrattretande att det var så lätt "Nä, nu skiter jag i det här! Jag måste acceptera att jag ska vara normalviktig och att det bara är jag som bryr mig!". Och så POFF!! Inga mera problem! Det är helt sjukt egentligen! Jag är som en alkoholist som har varit nykter i flera år... fast som lever i en värld helt utan alkohol i det anseendet att jag inte ens känner ångest när jag äter för mycket... inte det minsta. Jag är stolt över mig själv. Tänk! Vad stark jag egentligen var!!

Jag blir ofta en aning filosofisk när jag står i duschen på morgonen - med förutsättningen att jag inte har bråttom. Just denna morgon började jag tänka på kärleksförhållanden i samband med misstro. Jag själv - i mitt förhållande med Micke som varade i 3 år - fann mig själv efter ett tag väldigt misstänksam och svartsjuk. Med stor säkerhet beror detta på att han var en sån bra försäljare... om han ljuger så bra för de stackars köparna/offren ;) så kan han väl ljuga lika bra för mig. Även saken att han aldrig kunde erkänna att någon annan tjej var snygg plågade mig eftersom jag visste att jag omöjligen - för honom - kunde vara den enda snygga tjejen som existerade. Man kan inte hjälpa om man tycker att någon är snygg... det är inte precis som att man slutar tycka när man ingår i ett förhållande.

Iaf så blev jag misstänksam och det var till och med en gång som jag gick in i en konversationslogg på Mickes dator. Det var nämligen en tjej nsom hette Wiktoria som Micke hade träffat innan mig. Micke sa att han inte varit intresserad men Johan (min kompis) sa att de hade dejtat. Detta som Johan sa har jag orsak till att misstro likaså det som Micke sa. Varför jag hade anledning att misstro Johan tänker jag dock inte ta upp här. Johan, hoppas du förstår vad jag menar?

Iaf kunde jag inte hålla mig ifrån att läsa lite av konversationsloggen och efter bara några sekunder kände jag att jag kunde bekräfta min oro. Mitt hjärta hotade att slå sönder hela mig och jag fick en sån stark ångest att jag bara ville dö. Jag kände mig så förrådd. Jag gick ner till Micke som var i verkstaden och lagade en bil tillsammans med Tommy (en kompis). Jag bad Micke komma ut med mycket stel röst och Micke måste ha förstått på en gång att nåt var väldigt fel. Jag darrade i hela kroppen men jag var i ett sådant tillstånd av chock att tårarna inte ens hade kommit på tanken att börja rinna. Jag berättade för Micke att jag hade suttit vid hans dator och "råkat" komma in på fel logg när jag skulle gå inte på en annan som jag hade pratat med för att kolla upp ett nummer - förlåt Micke för att jag ljög och jag kan säga att jag aldrig mer gjorde om det!

Micke förklarade att han bara hade skrivit det för att Wiktoria hade varit ledsen. Han hade skrivit att hon skulle ringa för att han ville höra hennes röst. Varför detta kändes som ett sådant svek för mig var därför han även brukade säga så till mig. Iaf när chocken hade släppt och Micke försäkrat att han inte menat någonting med det började jag gråta med en sådan lättnad och våldsamhet att hela hans axel blev alldeles blöt. Trots att jag blev lättad har jag aldrig kunnat släppa vad jag läste och det präglade vårt förhållande till den kanten att jag aldrig slutade vara svartsjuk.

Det jag filosoferade på i duschen nu imorse var: lita alltid på din partner. Läs aldrig sms, konversationsloggar eller mail. Tro aldrig det värsta om du får reda på att din partner har sagt något till någon av det motsatta könet... någon gång under erat förhållande har du allra troligast sagt något som - om det skulle komma fram - skulle låta minst lika illa även om det är helt oskyldigt på ett handlingsplan. Du måste inse att du inte är perfekt och inte han/hon heller. Oskyldig innan motsatsen är bevisad. Lita på varandra och prata.

Gå inte runt och låtsas att ingen annan är snygg. Visst, gå ABSOLUT inte runt och säg "åh, hon är så het" eller nåt. Håll det för all del för dig själv. Frågar hon om någon är snygg; säg att det inte spelar någon roll eftersom det faktiskt är hon som du älskar/vill vara med. Envisas hon så säg "ja" om det är så men att det faktiskt inte har någon betydelse. Säkert blir hon lite sårad men du vinner på att förebygga mot misstro i förhållandet. Jag lovar, det här är något som sliter i förhållandet så lyd mitt råd!

Jag önskar er - som är i ett förhållande - all lycka! Massa kärlek från mig ^_^